Bess

Kategori: Tankar & åsikter

Life is a flower

Hej hej!
När jag vaknade imorse bredvid min kärlek och solen lös igenom persiennerna tänkte jag, jäklar vilken kickass dag det kommer bli idag.
Men den blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag åkte hem vid halv tolv för att äta lunch och ge en present till världens bästa pappa.
Pappa är en av de två männen i mitt liv, han har stöttat mig igenom allt, och han förstår mig alltid utan att jag behöver säga ett enda ljud.
Han fick en jättefin kokbok med massor utav smarriga recept, så nu hoppas jag på lite nya goda rätter framöver! Vi åt "Spanien-sallad" som
vi kallar det, det vill säga sallad med valnötter, parmaskinka och mozarella framförallt. Mums mums! Sedan åt vi en tårta med choklad och
hallon mousse som också var väldigt god!

Efter det tog jag bilen till kontoret för att sitta där en stund och ta mig igenom lite arbete som jag inte hann med i fredags. Så det var skönt
att bocka av det. Sedan åkte jag hem och tog det väldigt lugnt innan vi åt lite middag och så. Just nu håller jag på att fixa i ordning för morgondagen
det vill säga packa väskan och bestämma outfit osv. Ska lägga mig och läsa en liten stund innan jag ska sova. Ännu en ny vecka imorgon.
Andra veckan i november månad. Nu kämpar vi på och njuter av hösten lite extra denna veckan! För då går den också snabbt och vi hinner
samtidigt ta vara på nuet. Jag kommer ha som mål att träna och äta precis som jag känner för och unna mig en sak denna veckan som kommer!
Det kan vara bara en kaffe från espresso house istället för en kopp kaffe som jag bryggt själv hemma eller så kan det vara att jag ska unna mig
en halvtimme i spa badet för att bara njuta.
Godnatt!

DU är den enda för mig

Vi går hand i hand med endast varandra på tankarna. Världen är inte längre ondskefull, inte när vi har varandra.
Många spenderar timmar på att klaga på vädret och andra vardagliga saker, de söker en viss perfektion som inte finns. Men du och jag vi gör vår värld alldeles perfekt.
Människor pratar om kärlek som att de vet, som att äkta kärlek faktiskt kan gå i tusen bitar, men du och jag vet vad äkta kärlek är.
Vi stannar upp ibland bara för att se på varandra, bara för att känna våra läppar mötas. Omvärlden finns inte.
När vi ser ut över havet, hur du liksom håller om mig i din famn, du är min trygghet. 
Du är den jag vill ha, du är den jag vill spendera mitt liv med, för ingen får mig att känna som du. 

 

 

 

 

Allt står still

Idag känns ingenting bra. Det finns så mycket jag vill göra men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. 
Jag vill resa bort, jag vill gömma mig under täcket och vänta tills jag har kommit på hur jag ska göra.
Jag vill kasta mig in i arbetslivet, jag vill tjäna pengar för det jag gör. Jag vill inte spendera varenda vaken sekund i mitt unga liv på att plugga. 
Känns som allt bara en kaos i min hjärna just nu. Så något måste jag uppenbarligen göra. 

Hösten är så himla fin, jag tittar ut genom fönstret och ser bara gula och orange färgade löv. Jag vill ta vara på det här. Utan att kunna känna mig begränsad. 
Utan att behöva veta att jag behöver ta mig dit på något sätt, antingen kollektivt vilket säkerligen tar mer än en timme eller med bil som jag inte har någon. 
Jag vill städa mitt rum och få det sådär mysigt igen, för att när det börjar mörkna på kvällen tända mina underbart doftande ljus och krypa ner under mina
gosiga filtar för att sedan läsa en riktigt bra bok. Jag vill köpa flera par UGGs som jag bara kan krypa in i och fler stickade tröjor och bekväma jeans 
så att det känns som att man går runt med tofflor utomhus, man får en mys känsla under hela dagen. Jag vill ta snygga bilder, hitta den perfekta platsen att
ta dem på. 

Jag vill helt enkelt göra något utöver de vanliga. Jag vill inte känna mig såhär seg på helgerna. Jag vill ha planer som sträcker över hela den sista tiden på
detta år. Om två veckor är det november, den nästsista månaden på detta år. Innan dess ska jag ha uppnått vissa saker. 
Ska sätta mig och skriva en check-lista nu. För nu är det dags att ta tag i alla saker som jag vill ta tag i.

 

Livets gåvor

Ibland så vill man faktiskt bara ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och försöka sova bort allt. All stress som man varje dag förses med och 
man känner att man aldrig riktigt hinner ladda batterierna. För mig handlar vardagen om att hela tiden vara så duktig, alla arbeten ska lämnas in, 
jag ska lägga ner tid på att plugga inför proven, mitt knä ska gå bra och något som stressar mig allra mest är att jag är stressad över att jag inte kan 
umgås med de människor jag älskar mest lika mycket som jag vill. Det bildas liksom en ond cirkel av stress.
Jag har magkatarr, ofta. Jag kan bara ligga i sängen och titta upp på mitt snetak och tänka, vad fan händer?
Trots detta är jag så nöjd med mitt liv, och jag ser fram emot så många saker!

Jag börjar bli vuxen, alltså på riktigt. Jag är arton år och det är en relativt stor process från att vara en ung tjej där föräldrarna kunde
ringa till försäkringen, banken och tandläkare till att faktiskt lära sig att klara av det själv. Låter möjligen inte så svårt att bara ringa ett samtal
men jag tycker verkligen inte om det och blir jättenervös! 
Det är bara en tidsfråga tills jag har ett riktigt ansvar med att ta hand om min ekonomi. Det är klart att jag jobbar med det nu, sparar osv men 
alltså man är medveten om alla de utgifter som kommer att finnas när man inte bor hemma längre, men har ingen aning om hur mycket pengar
det faktiskt handlar om 

På sätt och vis vill jag vara vuxen, jag vill bo med min pojkvän, gifta mig någon gång och skaffa små fina barn. Jag vill inreda min egna lägenhet/ hus. 
Jag har så många framtidvisioner, att jag blir alldeles pirrig i magen. Det känns som man verkligen måste ta vara på nuet för att snart är tiden inne
för att bli sådär riktigt vuxen. 

 

Där allt började

Den 5:e december 2013 körde pappa mig till Härlanda park där min första träning med qvidings damjuniorer och U21 lag. 
I ryggsäcken hade jag med mig en halv säsong från Lerum IS och tre år med Stenkullen GoIK. De tre åren i Stenkullen var helt otroliga, tror att vi sammalagt hade vunnit 6 cuper tillsammans bland annat, Färgelanda cup, Mac donalds cupen, förbo cup och andra inomhus cuper. Men min bästa merit måste ändå ha varit trea i Gothia cup. Inte bara för att mitt lag kom trea utan för att jag var så jäkla bra under hela cupens gång. 
Jag hade spelat forward under hela säsongen, min tränare envisades om att det var "bra" för min utveckling. Måste erkänna själv att jag var ganska bra där förutom att jag inte gjorde några mål. 
Hur kan man vara bra där tänker ni när man inte gör några mål som forward liksom som är ens enda uppgift på plan typ. Men jag var bra fram tills jag kom till målet. Kom ihåg en match mot seriens bästa lag, jag skapade själv två frilägen men satte bollen rakt på målvakten, fruktansvärt dåligt. Så att vara forward var verkligen inte min grej. Men det var inte detta jag skulle snacka om.. Gothia blev min största merit när tränaren äntligen efter tre matcher i Gothia placerade mig på offensiv mittfält. Med min styrka och min blick för spelet så gjorde jag en och en annan assist. Riktigt kul var det när tränare och föräldrar från motståndare laget berömde mig. 

Det var en nervös men en sjukt taggad Rebecca som alltså intog härlanda park. Trots att tränarna ganska snart delade in oss i ett juniorlag där de som "behövde utvecklas" skulle spela. Samtidigt som de som var bra skulle spela division 2 med U21. Jag hamnade i juniorlaget. Men jäklar vilken försäsong jag hade, jag utvecklades något enormt och när träningsmatcherna i mars påbörjades fick jag chansen att spela med U21. Första matchen gick galant, kom ihåg att det var mot Lerum och allt flöt på bra. Andra träningsmatchen var mot Onsala BK. Där fick jag spela inneback, som jag har gjort i flera år i mina tidigare fotbollsår. Hela första går bra, det står 1-1 när det är halvtidsvila. Onsala är bra. Men vi kan bättre. Andra halvlek blåstes igång och det är full fart framåt, sedan är lite motvind. Det kommer en boll längs backen som går mot vår målvakt det enda jag gör är att springa framför motståndaren så att hon inte kan ta bollen och målvakten kan ta bollen i fred. Tjejen som springer precis bakom mig, lägger fällben, (vet inte om hon gjorde det med flit eller inte, förhoppningsvis inte). I vilket fall så vrids mitt knä och jag faller. Helvetes jävla fittkuk** vad ont det gjorde. Det var där allt började, den 24:e mars 2013. 

Den gången jag skadade mig hade jag inte sådan försäkring så att man kan åka till privatsjukhus. Så genom kommunalt tog det väldigt lång tid. Jag påbörjade min rehab tillsammans med min sjukgymnast Karin på ullevi idrott rehab. När jag hade rehabat i tre månader kommer äntligen svaret på magnetröntgen, främre korsbandet var av, menisken var lite skadat och ledbandet hade töjts ut lite. Men efter tre månader så var både ledband och menisk läkt och jag hade inte ont. Jag hade byggt upp muskler nog att många trodde att jag kunde spela utan korsband. Jag spelade utan korsband under hela hösten sedan med U21. Sista matchen innan operation var inplanerad så var jag på topp, aldrig hade jag varit så bra som då. Efter operationen som var i oktober någon gång så väntade åtta månader rehab. Efter operationen så träffade jag Karin cirka en vecka efteråt som var helt förvånad över hur allt bra var, altlså det var ju inte bra men väldigt bra för att vara en vecka efter, jag kunde både sträcka och böja knäet helt vilket är jättebra! Kom ihåg att en annan tjej som Karin hade som patient som hade opererat sig exakt samma dag som mig hade haft det jättejobbigt med just det. Det var både bra och dåligt för mig att det var så, bra för att det var skönt att inte ha ont och att allt flöt på som det skulle. Dåligt för att då var man tvungen att tänka sig för och liksom påminna sig själv om att knäet inte är läckt ännu även om det inte fanns någon smärta där. Man brukar säga att det tar tre månader tills korsbandet liksom har blivit ett korsband. Efter åtta månader var jag tillbaka igen på plan redo och klar. Det var höstsäsongen och U21 fanns inte kvar längre. Nästintill inga spelare som fanns där innan jag skadade mig fanns kvar. 

Det var skitjobbigt att komma tillbaka. Speciellt när man inte fick någon chans, jag fick göra inhopp på 5 minuter om jag hade tur så kunde jag få 15 minuter speltid. Jag förstår att man körde med de bästa spelarna och verkligen gick för vinst. Men jag såg på spelare som hade spelat flera matcher i rad, hur de liksom knappt orkade spela, dem orkade inte springa. Nu är jag liksom ärlig. Då blev jag förbannad för jag visste innerst inne att jag var mycket bättre än så. Jag var liksom tillbaka efter 8 månader utan boll, jag kanske inte var lika snabb längre men när man inte får visa att man faktiskt kan då blir allt surt. Plus, vi har olika åsikter men när man spelar i en juniorserie där jag själv liksom betalar för att spela fotboll, där man dyker upp på varenda träning och tränarna säger att om man är på varje träning får man spela. Det där är lögn, tränare är jävligt bra på att ljuga istället för att vara ärliga. När säsongen var över bestämde jag mig för att sluta i Qviding utan att ens säga hejdå. Tror ingen fattade att jag hade slutat men det brydde jag mig inte om. 

Jag provtränade i olika lag innan jag tog ett beslut. Jag provtränade i lag i både div 2 och div 3. För jag visste helt enkelt inte vilken nivå jag skulle spela på. Jag hade spelat i div2 och klarat det väldigt bra, men under det senaste hade allt bara gått neråt och därför funderade jag på div3. Jag provtränade i sävedalen, göteborgs ff, guldheden och Lerums is. Jag blev erbjuden en plats i Lerum och jag tackade ja. Jag fick tillbaka min tränare som jag hade haft i Qviding innan skadan och vid spel utan korsband, han som lät mig spela. Försäsongen gick bra, jag kom försiktigt men säkert tillbaka på en relativt hög nivå. Jag var fortfarande lite seg i huvudet och långsam med boll, men sådant kommer. Sedan kör vi en träningsmatch som var mot lerums juniorer så det var liksom inte jätteseriöst. Veckan därpå den 28 februari 2015 så möter vi nol/ahlafors tror jag. Matchen började starkt från min sida, jag kom in i matchtempot direkt och jag lyckades med det som jag gjorde. Efter femton minuter så får motståndarna ett inlägg jag ser vart den kommer hamna och springer och hoppar upp med ena benet för att sparka bort den. (svårt att förklara). Motståndaren springer in i mitt ben och när jag landar får jag en smärta i knäet. Men jag fortsätter spela tills jag får en jättelätt tackling och jag hör hur knäet liksom låter "knäck" och jag bara sparkar ut bollen och joggar till avbytarbänken. Trodde länge att det "bara" var menisken. Men efter magnetröntgen fick jag reda på att samma korsband var av vid fästet. Menisken var helt paj. Så när jag opererade mig, denna gången privat på IFK-kliniken så fick de ta bort en jättestor del av menisken, det är alltså knappt något kvar av den. Men nu vet jag att korsbandet är väldigt bra då Jon och Mattis opererade mig tillsammans. Dessa två grabbar är bland sveriges bästa läkare, så dem är att rekommendera! 

Denna gången ska rehaben vara i nio månader eftersom det är andra gången. Redan samma dag som operationen gav läkarna mig en öppen fråga om jag ska spela fotboll igen eller inte. Utan menisk kan man jättelätt få broskskador och andra skador i knäet. Jag rehabar för att komma tillbaka. Sedan märker man om det inte går. Men bara blickar framåt nu mot att kunna sätta på mig de där fotbollsskorna och sparka på den där runda bollen. 

 

 

Att bli stark

Under min 18 år så har jag haft hur många bra och dåliga stunder för det mesta bra stunder annars hade det låtit allt för deppigt. 
Men livet för med sig så mycket erfarenheter hela tiden att 18år och klok är absolut ingeting i jämförelse med 70år och vis. Jag sitter här med bara 18år och att titta tillbaks till för att jag ändå tror att det jag har lärt mig på vägen kan någon annan ha nytta av sedan också. Det är nämligen såhär att trots att jag idag känner att mitt liv är nästintill perfekt, det hade varit perfekt om jag hade bott hos Emin, det är la nästan bara det som saknas. 
Men allt har verkligen inte alltid varit en dans på rosor.
Vi har alla en barndom som vi alltid kommer bära med oss oavsett om vi vill eller inte. Min barndom var underbar och precis en sådan uppväxt jag hade, vill jag att mina barn ska få. Ungdomen blir tuffare, på något sätt är det någon med att förvandlas från barn till vuxen. För vissa går det snabbare än andra. När man var liten så gjorde man misstag som inte gav mer konsekvenser än en tillsägelse av föräldern men i ungdomen skulle du plötsligt veta konsekvenserna innan du gjorde något. Jag har alltid känt mig så himla rädd för att göra misstag, även om det är sådana man ska göra för att hela tiden lära sig och skapa nya erfarenheter. Men ungdomen är en osäker tid, det är de ytliga som spelar roll, när man var liten kunde man ha prickiga byxor utan att någon liksom skrattade eller påstod att de var fula. I ungdomen är det något helt annat, då måste man passa in. Många visar upp sig själva för något helt annat än vad de egentligen är.. Det är väldigt få människor som faktiskt har det där stadiga självförtroendet som är uppbyggt från grunden. De flesta har bara byggt upp ett litet tunt skal som egentligen är uppbyggt med komplimanger för hur fin man är i håret fast man egentligen inte vill ha den frisyren. Förstår ni? 

Jag är absolut ingen expert på det här, men jag tror på att man måste börja med att acceptera sig själv precis som man är. Köpa det där billigare byxorna om man tycker att det svider sådär skitmycket när man köper de där dyra byxorna bara för att passa in, inte för att man länge velat ha dem. Det är svårt att hitta det där inre jaget ibland och ibland undrar jag om det inte kräver en riktig jävla motgång i livet för att kunna bygga upp ett självförtroende som inte går att bryta på långa vägar. 

Jag har varit med om en riktigt jobbig tid, där jag fick höra nedväderande ord bakom ryggen nästintill varje dag, kompisar som slutar vara ens kompis på grund av vad andra tycker. Att höra saker om sig själv som inte är något positivt alls svider som bara den. Man intalar sig själv att dem är fular, äckligare och tjockare. När man tänker efter så är det ju egentligen de som behöver se ner på någon annan för att höja sig själv, ytligt självförtroende, om jag hade fått göra om något såhär i efterhand så hade tagit hand om saken i egna händer genom att sänka ner dem på något sätt, visat att jag inte är någon man ser ner på. Man där var jag 15 år gammal, tränade sju gånger i veckan, hade knappt något fett på kroppen överhuvudtaget och ändå kallades jag fet. Det låter så löjligt nu såhär i efter hand men fyfan vad jag fick kämpa mig upp igen på en nivå där jag åtminstone kunde stå stadigt på. 

Jag påbörjade den resan för fyra år sedan och jag har en bit kvar tills jag kommer känna mig säker i mig själv till hundra procent. Jag har ett bra självförtroende eftersom jag har en kille som tycker jag är perfekt på alla sätt och vis och det är det enda som spelar roll. Jag saknar bara det där lilla med att kunna ta för mig mer och inte vara så himla osäker på mig själv när jag ska säga något, lever fortfarande med den där rädslan att bli dömd om jag säger något fel,
Men en dag ska jag bli sådär stark, även om det är om någon månad, ett år eller femtio år. 

Att Plugga

Frågor jag ofta får är hur ofta jag pluggar, hur bra betyg jag har och hur jag hinner med allt. 
Frågorna ställs inte av samma personer givetvis eftersom den personen som frågor hur mycket jag pluggar vet inte att det finns andra saker som jag också gör på fritiden.
Skolan har precis börjat igen och jag är redo att ta mig an varje utmaning som jag kommer möta under detta läsår, fram tills studenten ska jag kämpa. Under den tiden tänker jag ha det jävligt kul också och ha tid med sådant som jag tycker mycket om så som att umgås med min pojkvän, min familj och vänner. 
Att ha krav på sig själv att alltid prestera på högsta nivå är jobbigt men när man vet att man kan så finns det inget som skulle säga mig att inte få A på en uppsats. Det enda ämnet som jag inte fått B eller A i är i engelska eftersom jag har C i båda kurserna som jag har läst. Men C är väldigt bra det med. Att ha så bra betyg kräver att man pluggar, så är det bara. Alla kan ha högsta betyg i allt om man bara lägger ner den tid som det behöver. Vi alla behöver olika mycket tid men alla kan. Det är vad jag tror i alla fall. 

Jag har inte alltid varit den "duktiga" i klassen. Utan det var under en tid där jag inte umgicks med särskilt mycket vänner som jag hade tid att sitta med plugget. När det började gå bra så la jag ner ännu mer tid på det. För jäklar vad kul det var att få A. Från och med då så var det A som gällde. 
Jag måste tillägga att jag tränade jättemycket under tiden, hela åttan och nian tränade jag 7 gånger i veckan plus match. Alltså tre träningar med laget och tre träningar i skolan. Det var ganska tufft fysiskt, men när kroppen är trött så kan man i lugn och ro sätta sig och ta sig itu med plugget. Jag tror fortfarande på att träningen gör så att jag kan koncentrera mig bättre. 

Nu är jag skadad för andra gången, och det har bara gått tre månader av minst nio tills jag överhuvudtaget får friskförklaras. Jag tränar alltså ingen fotboll just nu och jag har inte gjort det på ett tag. Men jag gymmar så gott jag kan och jag träffar min sjukgymnast två gånger i veckan. Träna är en drog för mig, även om det inte är fotboll så måste jag göra något. I vilket fall så tränar jag för då vet jag att jag kommer prestera bättre i skolan. 
Så jag ska hinna med skola och att träna, vilket jag gör än så länge.. men sedan så saknar jag min pojkvän hela tiden så honom måste jag träffa så ofta jag kan. Minst en gång i veckan har vi sagt men det är för tok för lite egentligen. Men det blir bättre så småningom. Jag är en riktig planerare också, varje söndag sitter jag med min kalender och skriver ner allt jag ska göra osv. Funkar alldeles utmärkt för min del, 

Nu ska jag sova efter att jag blev helt utmattad efter cardion idag och sedan efter att ha kollat lagets match, för ja jag tillhör ju fortfarande ett lag. 

Natti

Om mitt bloggande

Bromsa lite, stanna här. Detta är ingen blogg med den mest fantastiska uppdateringen eller det bästa mode tipsen. Men det finns annat som den innehåller och det är tankar. Ibland behöver vi nämligen stanna upp i vår vardag, istället för att skrika högt inombords så behöver man få ut det på något sätt. Skriva är mitt sätt. Det är genom skrivningen jag kan få ut mina känslor och mina tankar. Ibland skriver jag om saker som tynger mig och ibland saker som gör mig lycklig. Ibland skriver jag ett inlägg men tar bort det eftersom hur mycket behöver egentligen andra veta om mig? Jag tar bort inlägget av rädsla för att folk ska döma och bara göra narr av mig. Jag är en öppen person. Pratar gärna om saker men sedan så finns det liksom det där lilla som ingen vet. Som ingen behöver veta, i alla fall inte någon jag inte vet vem det är. För vem som helst kan ju faktiskt läsa min blogg. Ibland överdriver jag känslor och ibland gör jag de mindre än vad dem är för att det ska bli värde i dem. Kanske för att kunna sätta ner foten ibland för att vissa saker bör snackas om. Snacka om att det börjar likna Photoshop. Man väljer vad som ska framhävas och vad som ska döljas. Jag är en person som direkt när någon kastar något på mig bygger upp ett skyddande skal. Det är som jag varken ser eller hör, för jag vill inte höra och jag vill inte se. Det som gör ont, det som skapar smärta är något man ska undvika. När jag sedan bearbetar det genom att skriva försöker jag inte bara försöka vilja se och höra utan att försöka förstå. När jag var 12 år och gick i sjätte klass så var mitt självförtroende väldigt bra. Men när jag en dag fick höra från min skolsköterska att jag var tjock, att jag alltid varit överviktig så sjönk det långt långt ner. Grejen var den att jag tränade fotboll fyra dagar i veckan och den där kärringen (ursäkta ordspråket) rekommenderade mig att ta en omväg hem för att få röra på mig lite mer. Denna händelse ledde till det ena efter det andra. Jag gick till en psykolog en gång eller kurator i skolan, no big deal liksom. Men jag hade inget att säga och då sa hon att jag skulle börja skriva om mitt liv. Vad som händer och ja om allt. Först började jag skriva dagbok vilket jag fortfarande gör idag. Men sedan började jag blogga. Bloggandet är jobbigt ibland. Det blir som man vill bevisa något för andra. Exempelvis att jag har haft dåligt självförtroende men nu är det bra. Jag har gått den resan. Jag kan hjälpa dig på vägen. Och ja jag skulle kunna gå vid sidan men aldrig kunna peka vilken väg man ska ta. Jag kan bara säga att så tog jag mig ur det. "Grattis Rebecca, ska du ha en applåd nu?" Så tänker jag typ när jag har skrivit ett inlägg men sedan tar bort allt. Nu tänker ni säkert "men blogga inte då". Men jag lär mig något just nu, jag är liksom i en process där jag lär mig att jag inte behöver överbevisa för människor att jag klarar av saker här i världen. Ni förstår, om någon säger att jag inte kan något så ger jag mig inte förrän jag har bevisat att jag faktiskt kan. Det är en bra egenskap ibland, om det för med sig lärdomar på vägen. Att jag faktiskt lär mig, att jag drivs till att bli en bättre människa. Men om det inte uppfyller något syfte är det helt och hållet onödigt. Det jag vill få sagt är att blogga inte bara är något jag gör varje dag utan för att jag som person ska kunna gå vidare från saker och ting. Att försöka förstå mig själv. För ibland är jag bara så jävla komplicerad. Hur ska någon annan förstå mig om jag själv inte ens kan sätta ord på det? Jag ska nu om jag har tid i min vardag skriva om mer djupa saker, eftersom det är sådan jag är som person. Det behöver inte vara personliga åsikter utan bara känslor. Gör detta för både min, er och bloggens skull. Jag satsar på en gång i veckan så länge. Puss

W I N T E R

            

  jag kan inte undvika att säga att  jag älskar allting som har och göra  med julen. Även de dagar då jag kommer att få stå och frysa ihjäl medan jag väntar på bussen så är det just dessa saker som gör allting något speciellt. Vissa saker här har varit något man endast kan se på filmer, men denna vintern är också den första då jag har en min alldeles egna kärlek. Det är lycka ska ni veta. 
Hade kunnat leta efter fler bilder 
men hade varit uppe hela natten dåå. 

Kanske tycker ni det är tidigt att redan nu börja tänka så här?  men julen och allt som hör till är över så himla snabbt varje gång. Så tråkigt!

 jag är i god tid ute också  med att köpa lite julklappar, vilket känns otroligt skönt.  mest för att jag älskar att köpa presenter till andra, och för att jag gillar att dra ut på stämningen. 

pusss 

Hur långt kan man gå?

man kan urskilja alla världens folk på miljontals sätt. Det finns ingen som är den andra lik. That´s incredible, right?
men mina kära vänner, när det kommer till respekt, medmänsklighet och acceptans av andra människor finns det bara två olika sorters människor.
De som har förmågan och de som inte har den. Den första sorten är de som kan respektera andra och visa medmänsklighet. Och att acceptera andra för hur dem är ingår liksom i naturen. Varför ser vi annars olika ut? Varför pratar inte alla med samma dialekt och samma klang egentligen? Och varför pratar inte alla bara samma språk? Det är klart att det finns en logisk förklaring, men det finns också en anledning som ingen här i världen kan påverka, INGEN. 
Så de människor som bara inte kan acceptera andra för hur dem "bara" har blivit av naturen, lever i någon annan värld.

men respekt , varför är det bland de mest använda orden? Varför är alla medvetna om det men ändå visar en fruktansvärt dålig förmåga över att visa respekt?
Är det så himla svårt att bara sitta och lyssna på när någon annan pratar eller låta folket hoppa av spårvagnen/bussen innan man själv kliver på? 
Åsikter då? Är det egentligen tillåtet att utnyttja sin yttrandefrihet för att se ner och klanka ner på någon annan just för att den precis har sagt vad den tycker? 
Det är skillnad på att ha åsikter och kränka någon annan. Och det är de som förekommer när folk utan förmågan att respektera andra människor tar sig an sin rätt att uttrycka sina åsikter. man kränker andra genom att ha orespektfulla åsikter. Och det gör mig riktigt förbannad.

Ta hand om varandra istället :)

saker som inte bör finnas. saker sojag är emot. saker sojag hatar

jag vänder ryggen mot grupptryck

jag vänder ryggen mot människor som inte kan bete sig som folk

jag vänder ryggen mot människor som tror dem äger världen och utnyttjar mig

jag vänder ryggen mot allt som står ivägen för mig

-jag vänder ryggen mot rasismen

-jag vänder ryggen mot saker som får mig att må illa (t.ex ketchup)


Adore you

Ena dagen är man bland molnen och svävar och nästa står man på marken och försöker krampaktigt ta de tunga stegen framåt. Ena dagen vågar man drömma medan man i nästa har tappat allt hopp som finns. Man tror att det finns folk som glider runt i livet på en räkmacka, finns det sådana människor? Man klagar på vädret och tjafsar om vad man ska äta till middag för att sedan inse att det finns större problem än så. Men är det inte så härligt de dagar man känner att man kan klara allt? Att ingenting kan hindra en från att sväva runt däruppe vid molnen, det är bara du och dina drömmar. Din lycka, din motivation och din lättnad. Men när det sedan är så enkelt att falla ner på jorden igen med den långa vägen till att nå sina drömmar. Visst är det motiverande att sikta mot stjärnorna på natten och den klarblåa himlen på dagen? Eller? Vi alla möter våra motgångar och följs med av våra medgångar. Men det hör till. Ingen glider runt på en räkmacka om man kämpar för sina drömmar. Det är ingen dröm om man bara kan öppna dörren och kliva in i den. En dröm är någonting som anses vara omöjligt i början men som sedan uppfylls efter alla segrar mot alla motgångar. Alla energifulla medgångar. Och med ett bagage fullt med tålamod och envishet är man där någon dag. Jag bara vet det. Kvällens outfit: Linne/jc - shorts/missäy Ledsen för världens sämsta kvalité ....

Va unik

Jag kommer aldrig att förstå de människor som lägger vikt på döma människor efter misstag de begått. Man är så jäkla bra på att läsa media, ännu bättre på att tro på det. Eller tror man det? Eller "gör" man bara det för alla andra gör det? Man är också bra på att döma folk utifrån utseende. Så ytliga är typ alla människor. För att definiera utseende menar jag delar som man inte kan rå över. Jag har ful näsa, fine men vad ska jag göra? Göra en plastikoperation och få en näsa som ser ut som alla andras? Folk är så besatta över sina utseende att värdesätta en människa med ordet UNIK är liksom osynligt. Jag är bara så trött på att folk snackar om andra som om dem vore perfekta själva. Jag menar, det är enklare än andra att hålla sig smala som idealen säger medan andra har gener som leder till mer höfter, mer rumpa och lår. Men FAN vad snyggt det är med kurvor! och att trivas med sin kropp är att må bra. Inte att svälta sig själv eller plastikoperera sig. Att må bra är att röra på sig, äta hälsosamt, sova bra, och bara känna "det finns ingen annan än jag som har den här grymma kropp". Var nöjda och stolta över er själva, jämför er inte med andra. Var bara er själva och sätt upp rimliga mål inom träningen. För träning leder till en fin kropp, inte att ta bort kolhydrater på tallrikarna. Ingen mår bra av att vara hungrig. Ät jätte mycket, ta en portion extra i bamba, skäms inte! Jag gör det varje dag, och jag orkar mer än många andra resten av dagen sen. Kanske därför jag lyckas så bra med studierna också. Jag gör saker jag mår bra över. Gör du det med😊 Bikinibilden visar att jag är stolt över min kropp!

Utmålar sig själva som offer

Jag vet att många känner igen sig i detta. Att bristen på uppmärksamhet är en del av ens liv. drömmen över att tillhöra det där gänger som är så populära. Trots att man kanske har det bra, man har de vänner så att det räcker. Ändå när man ser något litet som är fel, då vill man att hela världen ska veta det. Man skriver "FML" på en bild på instagram eller till och med "mitt liv är över" efter det börjar väntan på att folk ska börja kommentera att dem finns för dig, frågar vad som har hänt. Men dem hur många bryr sig egentligen? Hur många är äkta? Det är lätt att utmåla sig själv som offer bara för att få den uppmärksamhet man vill ha. Jag har själv gjort det, gjort en liten sak till en stor sak, fått folk att lyssna och ljugit för att det ska låta värre. Men jag har vuxit som människa nu, och jag vet att jag inte vill att människor ska tro att jag mår dåligt om jag inte gör det. Om någon ser attt jag mår dåligt så berättar jag inte hela sanningen om det inte är min familj, någon väldigt nära kompis eller min pojkvän. Jag har blivit bättre på att utmåla mig själv här på bloggen som den positiva tjej som jag för det mesta är. Sedan är jag vilken tjej som helst. Jag har också känslor, jag kan må dåligt över saker. Men man mår ju typ sämre när folk vet om det och påminner dig om det. Sedan kommer vi återigen till frågan, vem bryr sig egentligen?

När sanningen kommer fram

Dagen har varit helt upp och ner. På alla områden har det helt ärligt varit upp och ner. Skolan var en dag som jag inte jobbade ett skit på typ. Sjukgymnasten var sjukt seg, hemma här har allt heller inte stått rätt till. Och jag har insett en hel del. När jag ligger här i sängen en fredagskväll, bara inser jag hur mycket jag själv kan påverka min värld. Jag har många gånger spelat kall, försökt vara cool och visat attityden "i don't give a fuck". Men innerst inne är jag den personen som verkligen tar åt sig allt, saker som går emot mig gör mig därför så sårbar. Men ändå är jag så himla stark, det tar inte lång tid för mig att komma över saker. Jag har mött motgångar, och medgångar. Jag har försökt glida igenom livet på en räkmacka men misslyckades. Jag har byggt upp mig själv och är idag en person jag aldrig trodde jag skulle kunna vara. Jag har lätt för att se ner på mig själv eftersom jag alltid har haft så höga krav på mig själv. Jag har inte tid att misslyckas, jag har inte kraft att början om från början. Jag står på rätt ställe just nu, jag måste bara börja leva det på rätt sätt.